Det var du som inte visste vad som saknades just då.
Det var jag som inte fattade att du kanske kände nåt ändå.
Det var jag som skapade bilden när jag aldrig fick nåt svar.
Tack vare den bilden finns det ingenting kvar.

Jag skulle kunna sitta här i tusen år och skriva om hat. Hat är ett så djävla starkt ord och jag kan erkänna att jag använder det alldeles för mycket. "Fan vad jag hatar Sara, hon är så djävla korkad" (finns ingen som jag känner som heter Sara) är en mening som lätt skulle kunna flyga ur min mun. Jag dömmer folk alldeles för fort och det händer ofta att jag säger att jag hatar någon som jag inte ens känner. Jag försöker verkligen sluta med det, för jag vet ju att man inte kan hata någon man inte ens känner. Fast det kan nog vara så att man hatar hur personen beter sig, och då säger man att man hatar den personen. Det är ganska stor skillnad på att hata hur någon beter sig och att hata själva personen.

Så var det då när det tog slut med mig och Khim. Han började bete sig skitdåligt mot mig och jag hade ingen aning om varför, jag hade ju inte gjort honom något? (Nu i efterhand vet jag varför och jag kommer till det såsmåningom) Han började kalla mig saker och han fick mig att bli riktigt ledsen. Han sjönk så djävla lågt i mina ögon och jag började känna en sjukt stark hatkänsla. Det fick mig att bete mig likadant tillbaka. Det fick mig att gå runt och säga hur mycket jag (trodde att jag) hatade honom. Det blev som en ond cirkel. Så fort han skrev något dumt till mig så skrev jag något minst lika dumt tillbaka.

Igår började vi prata lite mer seriöst och jag frågade VARFÖR han betett sig såhär. Då fick jag svaret att han inte hade vetat hur han skulle bete sig. Ungefär så var det för mig med. Men i början försökte jag faktiskt prata på som vanligt med honom. Jag försökte få det att fungera att vara vänner. Fast hur lätt tror ni det var när jag bara fick dryga svar tillbaka? Jag gav upp. Sen började ju han bli otrevlig mot mig och då blev jag så djävla besviken och arg. Jag visste inte hur jag skulle bete mig (<---) så jag började bete mig likadant. Hur moget är det då? Varför inte bara ta tag i saken direkt och reda ut det? Jag vet inte varför både jag och han började bete oss sådär. Men iallafall. Vi pratade ju som sagt igår och sa förlåt för att vi betett oss som vi gjort.

Jag erkänner att jag har betett mig som en riktig barnrumpa. Jag förstår verkligen inte att jag kunde bli sådär. Seriöst, jag trodde faktiskt att jag var mer mogen än så? Men men... kanske är jag det eftersom jag har sagt förlåt? Aja.
Vi ska iallafall försöka vara vänner nu. Det märks hur det går. Tror det kommer gå bra faktiskt...

Jag hatar mig själv för att jag ens påstått att jag hatat Khim. För det gör jag inte och det kommer jag aldrig göra. Jag hatade bara hur han betedde sig mot mig. Har man en gång älskat någon så kan man inte bara sluta med det. Nu sitter jag inte här och säger att jag är kär i honom, men jag älskar honom. Som vän. För att jag vet att han är en bra människa.